Är det värt besväret att öppna upp sig för en kärleksrelation eller inte?
Ja, den frågan ställer jag mig själv nu efter att ha haft en relation nu i ca tre månader men som nu lett till ett avslut. Är det verkligen värt den tid man lägger ner på att försöka hitta en livspartner när man är äldre och redan har barn och egentligen trivs med livet som det är?
Inte ha för bråttom
Jag hade bestämt mig redan innan sista flirten, jag kan kalla den sommarflirt, att denna gången ska jag ta det lugnt! Inte ha för bråttom in i en relation utan låta en relation få växa fram genom att man lär känna varandra och om det sedan känns rätt- att både den fysiska och psykiska stämningen passar så kan man gå vidare.
Men, icke!
Mannen var väldigt fysisk med att vilja ha pussar och kramar redan samma kväll vi träffats och efter att verkligen försökt stå emot gav jag efter för påtryckning om att – kom igen! En liten puss bara……..
Jag fick höra att jag var sval efter andra dejten! Jag förklarade att jag verkligen inte vill kasta mig in i något utan låta en relation eventuellt växa fram om det känns rätt.
Ja, denna gången misslyckades jag igen!
Så frågan kvarstår: Är det värt besväret att öppna upp sig för en kärleksrelation eller inte?
Det hade kunnat bli en god vänskap som kanske hade varat livet ut med roliga samtal och långa promenader för det gillade vi båda, men i mångt och mycket var vi också väldigt olika och relationen tog bryskt slut och vi kommer aldrig mer ses, det är jag övertygad om.
Nu har jag ännu en gång lyckats frångå min intention att det är mer givande att ha många olika sorters vänner, både manliga och kvinnliga än att vara för snabb med den fysiska intimiteten. Är den inledd så går det inte att backa och göra det ogjort och då är både tid och energi bortkastad enligt mig!
Hur gammal ska man behöva bli för att våga stå på sig och lyssna till sig själv?
Visst är det härligt med att få sova på någons arm, dricka morgonkaffet tillsammans och ha någon som ringer extra ofta m.m men samtidigt är det en sådan otrolig berg och dalbana av känslor som faktiskt inte alltid är så positiva och som gör att man sätter sig själv i andra hand, väljer bort betydelsefulla vänner och snabbt väljer bort saker som annars är superviktiga!
Lika snabbt kan allt ta slut.
Jag kan bara konstatera att livet kan vända på en femöring!
